Svenskt Modellflyg

 
Användarnamn         
Lösenord      Kom ihåg mig
glömt lösenordet?  


 

Rubrik: SNABBA HANGKÄRROR......
Artikel skapad av: mats strömberg Skicka mail 2005-01-02
  
SNABBA HANGKÄRROR ELLER ?

När jag började tävla i hang 1974 hade den stora omvälvningen ägt rum vad gäller vingprofiler till hangkärror.
Pär Lundqvist hade funnit Epplers profiler i Modell und Flugtechnik.

Pär förstod att de hittills varande profilerna: ClarkY och mer eller mindre hemsnickrade andra, de hade inte de egenskaper, som krävdes, för att det skulle gå att flyga fort.

ClarkY och liknande alstrade för mycket lyft, vilket fick betalas med ökat motstånd och lägre fart. Det kvittade, hur mycket vi tryckte och hur mycket vi lastade modellen. Farten blev för dålig.

Med Epplers profiler, som ju från början är designade för flygande vingar och som är tryckcentrumstabila, fick man helt nya egenskaper på modellerna.

Nu kunde vi flyga fort, även om vi inte belastade. Profilerna var relativt tunna ca 12 % och för att få det att gå fortare, gick vi ner till 8 %.
Visst, det gick fortare, men man fick vissa otrevliga egenskaper också.

Det negativa var, att man var tvungen att dra tyngdpunkten något framåt i förhållande till den beräknade tyngdpunkten. Gjorde man inte det kunde modellen under belastning snaprolla och gå i spin. Tyngdpunktsflytten gjorde modellen stabilare, vilket naturligtvis påverkade manövrerbarheten i svängarna.

Ni kan simulera profiler och anfallsvinklar i Drelas program X-Foil, som kommer på köpet, om man köper Profili.

X-foil är ett utomordentligt kraftfullt program, som ger fakta och dödar myter. Ni hittar programmet här:

http://www.profili2.com/

Nu var vi ju vana vid, att modellerna kunde snaprolla vid hög belastning, så vi tog ju det lite försiktigt i svängarna. Men sen, när det gällde, drog man ju så mycket man vågade, vilket ibland var för mycket med känt resultat.

För att lösa problemet kunde man använda lite klaff till höjdrodret vilket ökade lyftkraften i svängarna, så modellen inte klippte.

Under denna tid jobbade vi alltså med Epplers profiler genom att tunna ut de och genom att använda flat botten i stället för den uppåtkurvatur en Epplerprofil har.

All vår energi lades på vingarna.

I dag flyger vi med helkompositkärror, som har en kontra Eppler 182 tjock vingprofil, till exempel olika derivat av RG serien och HQ serien.

På den tiden när hangflyget var i snabb utveckling, 1973-1980 var ju standard på spännvidden ca 280-300 cm.

Rak bakkant och pilformad framkant på vingarnas konfiguration. Stabben var allflying för att underlätta trimningen.
Vikten låg på 1.3-2.2 kg.

Vi tänkte inte på förändring av spännvidd eller något annat. Fast vi borde ha gjort det, när Stefan från Gråbo kom med sin modifierade Salto och flög hängslena av oss i början av 80-talet.

Ser man på det jag flyger snabbt med nu, är det en helkompositmodell med ca 150-170 cm spännvidd, relativt tjock profil (RG15 eller modifiering), för det mesta V-stabbe med servon i stabbhalvorna och med en vikt på 650-700 gram!

Hela konceptet har alltså ändrat sig från förr.

Dessa mindre modeller behöver jag inte belasta med bly i hård vind i samma utsträckning som förr. De flyger snabbt utan ballast. Framför allt så flyger de utan tendenser till klippningar i svängarna, utan att för den skull ha förlorat sin manövrerbarhet.

Jag behöver inte stå med nerverna i dallring om jag kör snabbt på kanten.

Det bästa av allt, är att dessa modeller är relativt billiga.

En Arrow kostar ca 1700 spänn hos Staufenbiel. Det är en modell som flyger precis så fort du vill och kan.

Det finns en uppsjö snabba kompositmodeller från bland annat Tjeckien att köpa. Vänta sen bara till kineserna kommer med sitt. Då blir det ännu roligare.

För att jämföra en helkomposit med en ”gammaldags” konstruktion byggde jag ett par vingar på daturskurna kärnor. Det är väl de finaste vingar jag byggt vad gäller profiltrogenheten. De var exakta och profilen var Eppler 182.

Vingarna klädda med 0.4 mm ply och Volz vingservon.

Kroppen var en liknande som används till kompositmodellerna.
Det som skiljde var att spännvidden på denna gamla konstruktion var 200 cm gentemot den andras 155 cm.

Vid provflygningarna visade det sig, att den nyare modellen i alla vindar över 3 sekundmeter på Hovs Hallar gled bättre än den gamla konstruktionen.
I lätta vindar gick den gamla bättre beroende på annan profil och spännvidd.

Den nya ökade farten markant jämfört med den gamla konstruktionen, när vinden blev starkare.

Vidare så vet alla gamla hangrävar, att man kan genom att svänga effektivt accelerera upp modellens fart. En dålig sväng och du tappar tempo.

Detta var mycket mera märkbart på den nya typen av hangkärra än på den gamla.

Viktigt på en snabb hangmodell är ju bland annat, att man har absolut glappfria roderlinkage. Det finns inte marginal för det minsta glapp.

Har du glapp i höjdstyrverket, får du en modell, som delfinflyger på kanten. Du får inget flyt i flygningen, för du har fullt jobb att hålla den i det bästa lyftet.

Samma sak med skevroderlinkaget. Skit i justerbara linkar och annat skräp. Använd en pianotråd som passar exakt på servots ok. Borra ett hål i oket med en bit pianotråd av samma dimension du ska använda som stötstång. Gör likadant på hornet som sitter i ditt skevroder. Då får du det så bra det kan bli. Gör du montaget med neutralt servo kan du sen i din sändare göra alla nödvändiga förändringar av servots karaktär.

Ett användbart redskap är den speciella tång, som finns att dubbelbocka pianotråd med till stötstångsändar.

Har du glappiga skevroder får du hela tiden ägna din kraft åt att korrigera i stället för att ladda speed.

Är oturen fram, vilket den är, så får du ett härligt fladder,  när du gör en tryckare för att imponera, varvid modellen sönderdelas i mindre bitar antingen i luften eller, när den slår i backen.

För att skydda din modell mot sekundärskador vid lite hårda landningar, så använd nylonbultar till vingfasstättningen.

Använd absolut inte, de ofta medskickade M5 Unbrakoskruvarna. Jovisst, skruvarna håller, men hur ser vingarna eller kroppen ut?

Alla har väl sett, hur exempelvis en stor Arestimodell ser ut, när stället hyvlats vid en landning och det varit skruvat med ett antal M6 insexskruvar?

Med nylonbult skyddar du vingarna och vingfastsättnigen. Bultarna ryker av, men  det andra är helt.

En snabb modell kan vara knepig att landa, då våra landningsytor ofta är snålt tilltagna. Då får man ta till knep.

Använd broms modell uppfällda skevroder.

Glöm inte att styra med ditt sidoroder när du landar.

Sätt en M3 skruv ungefär där en höjdstartkrok skulle ha suttit. Skruva in skruven underifrån in i en plywoodförstärkning som sitter i botten av kroppen.
Denna utstickande (10mm) skruv tar i marken och bromsar upp din modell.

Jaja, detta var bara en liten fundering på söndagen om utveckling och vanans makt…..

Modellflyghälsningar

Mats Strömberg
WestCoastRidgeRunners

070-62 77 120
035-12 28 32


PS

Här är mycket nyttig läsning både för sådana som vet, tror sig veta eller inget vet…

http://www.exp-aircraft.com/library/heintz/airfoils.html

En liten lärorik och rolig profilsimulator:

http://www.allstar.fiu.edu/aerojava/Foilsim.htm